Dream, dream, dream

Fantastiska taxi-chaufförer!

Idag har jag snackat med en glad man som illegalt tagit sig över gränsen till USA sju - sju! - gånger, och bott i New York och Washington i över fem år totalt. Och alla gånger olika metoder för att ta sig över - alltifrån att köpa falskt pass och bli uppklädd i fina kläder av smugglare och åka Mercedes Benz över gränsen, till att vandra elva timmar i öken eller berg för att ta sig över till fots. Jag som trodde att alla blev skjutna eller tillbakaskickade utan att lyckas, men han sa att det var ganska lätt att ta sig över. Väl i USA jobbade han på hamburgerfabrik och lärde sig engelska genom att ta orders i hamburgerrestaurangens drive-thru. Vilken man.

forts. Piller

Glömde igår skriva att fram tills bara tre veckor sedan var det helt lagligt och enkelt att köpa antiobiotika utan recept, hehe.

Pillrens magiska kraft

Idag var det dags att uppleva universitetssjukvården... och här är det antibiotika som gäller! Jag är inte ens ordentligt sjuk längre, men här tar man medicin - hur ska man annars bli frisk. Och man ska få en ordentlig lista med piller (minst tre!). Så sitter jag här ofrivilligt med en antibiotikakur på x antal dagar... ehm, trots att jag inte är så sjuk längre... Och när min doktor, med mustasch som stack ut över munskyddet och kavaj med lila slips och välstruken kjorta under läkarrocken, undrade varför jag inte tagit medicin innan så förklarade jag att jag brukar bli frisk ändå (alltså utan!!). Och när jag fortsatte med att förkarara att jag inte trodde att jag behövde den där tredje medicinen mot magen, lutade han sig fram och sa i förtroende att jag var en stark kvinna (och japp, han strök övertygad den tredje medicinen).

Ehm, så nu sitter jag här med en massa piller, tänkandes på att det inte kommer bli jag och R som dricker tequila på hans födelsedagsfest på fredag som vi laddat så inför, när jag tror att jag egentligen bara borde sova mer ordentligt...

Cuernavaca

Jag känner mig lycklig!

Varför?

Roadtrip med finaste kompisarna i hög fart och hög musik och katter. P:s världens världens finaste familj. Godaste grillmaten någonsin. Poolparty med brutala ikastningar (kommer såklart ta med mig denna sed till Skultuna, moahaha) Tequiladrinkar och shots. Hårt kuddkrig och pyjamasmys. Salsa och att ha råkat ha sönder tre saker på en kväll (vas, glas, laddare).

Qué voy a hacer, si de veras te quiero...

Om någon trodde att det var sombreron, tequilan, tortillan eller kanske chilin som är det mest mexikanska någonsin, så trodde ni fel... det är ett gäng farbröder med matadorkostymer och stora vita rosetter om halsen -


- mariachis!

- mer mariachis!

Om man inte förstår det här, förstår man inte mexikanarna. Detta ligger djupt djupt i alla (ja alla) mexikanares hjärtan.

Jag hade min första IRL-mariachi-upplevelse igår. Halv tre på natten tågade de in på födelsedagsfesten, nyvakna och nyihopsamlade, och sjöng (lite på rutin?) och gjorde små (men synkroniserade) danssteg i dörröppningen medan övriga mexikanare överröstade deras sång och spel med hjärtskärande sång-skrik - eufori!

Mariaaaachiiii!! Ay!

Caramel

Dagens mexikanska grej: fixa naglarna på skönhetssalong! Väldigt många tjejer här har rena konstverk på naglarna, så jag tänkte att det var min tur nu. Inne på campus, strax bredvid matsalen, finns en liten liten skönhetssalong där det luktar fränt av nagellack, där man kan klippa sig från 65 pesos (35 kr) och uppåt, och där vaxet alltid är varmt (spontanvaxning, någon?)


Så här blev det!

Självständigheten och Skriket

Vet inte om det kan ha undgått någon (?), men den 15 september firade Mexiko 200 år av självständighet! Stort! Man har tydligen laddat för den här dagen i flera år. Så även vår lilla grupp av utbytesstudenter. Med spänning såg vi fram emot "el Grito" - skriket - som skulle utspela sig denna 15 september-natt. Glada i hågen begav vi oss till en kompis kompis fest i Atlixco, en stad i närheten.


Alejandro och jag försöker smälta in.
När klockan började närma sig Skriket åkte vi in till torget i Atlixco, för det var där det hela skulle ske.


Atlixco. Mycket folk.


Fanorna vajade.
Så kom vi fram och det var fyrverkerier och tjo och hej. Och sen började folk gå, och vi undrade varför, Skriket hade ju inte varit än. Och klockan gick och vi banade oss längre fram, närmare torget. Tills vi insåg att vi missat Skriket. Det hade tydligen varit, men vi hade inte hört det (eller snarare inte förstått) eller kanske bara kommit försent. Nåja. Vad gör väl det när man får dansa spontandansa salsa och cumbia i septembernatten på ett torg i Atlixco till liveband med sina finaste vänner.


I vit jacka till höger: jag i en cumbia-virvel

Dolphins in the sky with diamonds

Efter en timmes runt-puttrande på Stilla havet var de äntligen där - en liten flock på 10-15 delfiner som simmade tillsammans, i mjuka bågar, vissa helt vackert synkroniserat, och ibland kastade sig någon delfin rätt upp i luften i något som liknade total glädje. Delfinhopp - supervackert!!! (Pappa, det var som världens vackraste naturfilm, du skulle älskat det!)

Lite senare lämnade vi flocken, och en sköldpadda vinkade åt oss i den lilla båten med sin högra labb.

Jag och T spydde ikapp (oavgjord förstaplats 4-4) men det var helt klart värt det. Delfiner är utan tvekan mina nya favoritdjur.

Puerto Escondido

Dagens händelse: José och hans tre hästar. Liksom en hundägare försäkrade han att hans tre kusar var jättesnälla och lugna som lugnaste filbunke (tja, inte riktigt så, men nästan). Dock tror jag att T:s häst hade någon sorts hyperaktivitetsstörning (eller spatt, alla jurister?) samt en svår konflikt sedan barndomens orala fas med min häst, för de var inte riktigt sams. Nåja, det hela var ändå otroligt fint och pepparkaksbrunbrände José med sin sombrero försäkrade oss att det var helt ok för honom att springa i sanden bredvid oss i en timme, i stekande sol och luftfuktighet, trots sin ålder (59) och dyblöta skjorta (svett).

Ljumt morgonljus? Inte den här gången heller - men - denna gång är det inte avgaser utan vattnet från vågorna som slår i sandbanken som ligger kvar i luften hela dagen. Vi har åkt till stillahavskusten och jag har aldrig sett så skrämmande vackert stora vågor!

En riktig söndag

Det brukar inte gå så hårt åt mig att vara ute på klubb, men gårdagen var ett enda töcken tills - jag åkte med mina finaste grannar till stormarknaden! Eftersom det typ inte går att få tag på alla grejer man kan tänkas vilja äta här i närheten, är det lite av ett firande att åka till Walmart, och extra lyxigt om det är i bil. Till allas förtjusning fick E låna en Walmart-(nästan)-permobil eftersom hon brutit foten och M och A köpte hela terminens mjölk eftersom den håller ända tills januari om man köper den nu.



Sen åkte vi hem och upptäckte hur mycket mat (och solkräm!) tyskarna lämnat, och B lärde mig göra salsa verde med massa jalapeños.

forts.

The magic number

Högst användbara nummer

Jag älskar min cykel! Den är mycket primitiv och jag har lärt mig att svänga benet sådär snyggt över sadeln i farten som man måste göra på herrcyklar. Men: campusets säkerhet (eller "säkerhet") - jag blir galen! Kanske är den lite bra, för jag lämnade min cykel inne på området olåst i tre dagar och när jag kom tillbaka hade de kedjat fast den så att ingen skulle kunna sno den, men... det känns ändå så överdrivet: Första dagen jag glatt använde min cykel och skulle cykla hem från skolan blev jag stoppad av två uniformerade vakter som undrade varför min cykel inte hade något registrerat nummer, vems den var, var jag hade köpt den, vilket märke den hade, vad jag hette, vad mitt studentnummer var etc etc etc. Och så den fick ett registreringsnummer som jag måste säga högt varje gång jag passerar universitetets grindar, och på kvällen måste jag uppge mitt studentnummer också, och så skriver de upp det på en lista som antagligen ingen kommer läsa någonsin.

En kväll delade jag taxi med tre kompisar som bor inne på campus. Förhör! Vem var jag, varför skulle jag in på campusområdet om jag inte bodde där, vad var mitt student-id och namn.

Ja ja, jag önskar dem att de tycker det de gör är viktigt.... Idag har vi läst Hobbes och jag vet inte riktigt hur mycket frihet jag är beredd att ge upp för en irriterande totalitär universitetssäkerhet av detta slag. Men å andra sidan, som min lärare sa tidigare idag - i Mexiko finns väldigt mycket frihet (han illustrerade mycket fint med gester och rop att man kan göra typ vad som helst utan att något händer) men å andra sidan inte mycket säkerhet.

Min skolväg. Mycket hundar.

Det här inlägget skulle handla om alla söta hundar som springer runt kvarteret och gör det hela så otroligt pittoreskt. Hundarna i fångenskap var så otroligt ettriga och skälliga bakom sina galler, men alla gathundar tog livet coolt, hängde lite, grymtade på sin höjd om de tyckte något var tokigt.

Sen tog jag bilden ovan. Hjälp! Man kan nästan se att de är redo att hugga! Ett helt gäng med åtta - tio hundar närmade sig illvilligt kvickt, tuggandes fradga (ja!). De började aggressivt skälla, i skräcken backade jag några steg - och de började förfölja mig. Mycket obehagligt, men trots att de kunde sniffa till sig min rädsla lyckades jag fly. Sen dess - nej, de är inte lika pittoreskt söta längre... På kvällarna är det bråk mellan hundgängen, de slåss och bits och man vill inte komma emellan. Läskigt.

För övrigt morgonpratade jag med L och F som landat i Utrecht! Det gjorde mig så lycklig att få se dem båda, fast det bara var över sajberspejs-skype. Det känns hårt och sorgligt att jag inte kommer kunna hälsa på dem, men det känns härligt att få längta lite efter så fina kompisar! Detta är lycka! För övrigt nummer två är L:s blogg totalt genial, missa den inte för allt i världen om ni varit slappa på sistone.

Anpassning eller aktivism?

Fin utekväll, på väg hem med kompisarna, lätt duggregn. D frågar om jag inte hellre vill gå på den sidan av trottoaren som inte vetter mot gatan. Nej, varför då, det går väl bra såhär? Ja, men det är gott uppförande att se till att tjejen går längst in på trottoaren. Asch tycker jag och vänder mig bakåt mot D:s mexikanska kompisar för att få medhåll - som mycket riktigt sett till att tjejen går längst in och killen längst ut och förklarar att det är så det funkar! Jag säger till D att jag också vill se till att han tar hand om sig, och att jag kanske tycker att det denna dag är han som borde gå längst in på trottoaren. Och så pratar vi lite om det, och D erkänner att han får slut på argument, och vi fortsätter lugnt gatan fram.

Det är fint med gentlemannahet, det känns omtänksamt. Det är fint med gentlemannahet, men jag vill att det ska vara lika självklart med en kvinnlig motsvarighet! Jag vill också se till att vara artig och omtänksam. Och när jag pratar om det med mina mexikanska killkompisar så tycker de att det trots allt inte är så tokigt, och låter mig öppna dörren för dem, gå först - ibland! Och jag ångrar att jag inte började diskutera med taxichauffören som inte lät mig betala för resan när jag var med min mexikanska killkompis - det är väl ändå där, i diskussionen som man kan komma att förstå hur "den andra" tänker och förstå mer om sig själv och hur saker och ting runtomkring en fungerar. Och jag vill inte predika, men jag vill heller inte ofrivilligt dra fördel av ett system som jag tror är fel.

För det är fint med gentlemannahet, men jag tror tyvärr att denna särbehandling av kvinnor får negativa konsekvenser. De flesta väljer att behandla en med otroligt mycket respekt, men en del (få) väljer annat och tar sig friheten att behandla en, enligt mig, mycket respektlöst. Därför visslar okända män efter mig en vanlig dag på väg till universitetet, därför hälsar män som jag inte vill ha något att göra med, och som förstår det, när jag är ute och promenerar, därför ropar en hel bil med fulla grabbar efter mig när jag en kväll står i ett gathörn och väntar på min kompis, därför närmar sig en man på kvällen och frågar om jag snygging inte vill ha sällskap, därför slår en kille som åker förbi på motorcykel mig på stjärten klockan tre en söndageftermiddag. En del av mina mexikanska kompisar tycker att om man reagerar, så har de vunnit då man förärar dem en reaktion. Å andra sidan kan jag ibland inte hålla mig, jag svär högt eller gör valfritt mexikanskt fult tecken. För det är inte ok. Och jag tror tyvärr att det är detta som händer när kvinnor frivilligt eller ofrivilligt måste anpassa sig efter det beteende män väljer. För det är antingen madonna eller hora.

Sverige, Sverige

Nu har vi röstat! (Obs! Har inget med sista bilden att göra!) Fest och demokrati.

Det var lite roligt att vara på ambassaden; där fanns väldigt många svenskiga svenskar, och det var en väldigt rojalistisk stämning för det var kungapar hit och prinsessbröllop dit.

Det absolut bästa var dock att vi träffade en idol - Erik de la Reguera som är Latinamerikakorrespondent för DN och precis har kommit ut med en jätteomfattande bok om kokain. Både jag och S blev skakiga. Vi presenterade oss och skakade hand. Vi hjälpte honom med ringklockan. Det kändes stort.

Fattig eller rik?

Nu har jag varit här en hel månad. Känns mycket bra.

UDLAPs campus är otroligt vackert med fontäner, finurliga skulpturer och välbärgade studenter som gladeligen går ut och festar alla veckans dagar på någon av alla de uteställen som finns på gatan som går förbi universitetet.

Köpcentret Angelópolis är nybyggt, påkostat och fyrkantigt och fullt med kläder och prylar och restauranger så att man kan spendera spendera spendera pengar.

Världens rikaste person heter Carlos Slim och är mexikan.

Det är svårt att förstå att jag faktiskt bor i ett u-land där hälften av landets unga lever i fattigdom och en nyutexaminerad student från ett av landets dyraste universitet (UDLAP) kan räkna med knappt 2800 kr i lön före all skatt. Av landets befolkning är det en liten medelklass som betalar skatt och mycket av det som statsapparaten håvar försvinner i korrumptionens irrvägar. Man importerar billig majs från USA för att hålla matpriserna nere och mexikanska bönder immigrerar till städerna i jakt på jobb.

Och när är man fattig? Enligt min norska kompis är mexikanarna världens lyckligaste folk.