Presumtion skyldig

Förra veckan såg jag dokumentären Presunto culpable som är på hela Mexikos läppar just nu. I Mexiko måste man be om tillstånd av staten för att få visa sin film på bio, och ett tag var det osäkert om detta tillstånd skulle dras in för att vittnet i filmen helt plötsligt kom med påståendet att han aldrig gett sitt tillstånd att vara med i filmen. Så det gällde att gå på bio - snabbt! (Till slut blev den inte indragen trots allt, trots att vissa biografer valt att ta bort den från sina program.)

Filmen handlar om Toño som i första instans är dömd till tjugo års fängelse för mord. Två jurister börjar gräva i hans fall. De finner att han fällts utan teknisk bevisning på ett enda vittnes utsaga, och att det finns flera andra vittnen som säger att Toño inte lämnade sitt marknadsstånd, långt ifrån brottsplatsen, på hela dagen. De hittar en omständighet som gör att de kan be om omprövning (någon person som deltagit i rättegången har gjort så under falskt intyg på behörighet). De hjälper honom att överklaga.


Det visar sig att samma (ende) domare som dömde i första instans återigen kommer döma överklagandet. Och jag kan inte tro mina ögon! Rättegången sker på något som ser ut som ett kontor där det är massa ljud och andra skrivbord runtomkring. Det är oerhört informellt, mer som en diskussion där man avbryter varandra och Toño får till och med själv fråga ut vittnet (den mördades kusin) och poliserna som arresterat honom. Domaren repeterar det de säger och det är det som domaren repeterar som skrivs ned och bevaras. Och han repeterar inte allt. Allt skrivs alltså inte ned och kan på så sätt inte läggas till grund för eventuellt överklagande i nästa instans. Och i Mexiko är presumtionen skyldig. Du måste alltså bevisa att du inte begått brottet. (Om inte fransmännen redan sett denna film kommer de bli helt galna...!)

I Mexiko blir poliserna tilldelade medel på antalet arresteringar som de genomför. Man börjar misstänka att det enda vittnet blivit pressat av poliserna att peka ut Toño, för vittnet nämner honom inte alls förrän i tredje förhöret. Och till slut erkänner han själv att han aldrig sett Toño döda hans kusin. Domaren ber åklagaren och försvaret läsa upp sina slutpläderingar. Åklagaren skrattar till och säger att "hon bara gör sitt jobb" - hon kan inte säga något, har inget att komma med.

Hopp. Domen kommer. Skärpt straff: dryga 25 år i fängelse. Utan teknisk bevisning och ett vittne som säger att han aldrig sett den anklagade skada eller ens befinna sig i närheten av den mördade!

Juristerna överklagar till nästa instans, får tag på en av de tre domare som kommer döma och lyckas få en intervju med honom där de visar då de filmat de andra vittnena som säger att Toño befunnit sig vid sitt marknadsstånd hela dagen. De verkar lyckas övertyga domaren om att han är oskyldig. Och när domen kommer (nu kommer jag avslöja slutet, så alla som inte vill veta får sluta läsa!) så faller den - frikänd.

Man kan bara föreställa sig hur det går till när man inte har kamerorna där som förevigar allt. Och filmen har framkallat mycket debatt och det verkar som om det är reformer på gång för att det ska bli vanligare med muntlig förhandling. Som jag förstått det sker nästan alla rättegångar utan muntlig förhandling, även grova brott.



Det som kanske förvånade mig ännu mer är när man får se vad de filmat från Toños vardag i fängelset.

Han är sjukt bra på breakdance och att göra allmänt coola hopp.

I hans cell bor tjugo personer! Han har inte ens en egen säng, han sover på cementgolvet i ett klaustrofobiskt utrymme under den lägsta bädden i våningssängen, på en filt och med en kudde medan kackerlackorna klättrar över hand kropp på natten.

Och han och hans flickvän gifter sig vid en massvigsel i fängelset. De klär inte ens upp sig, hon har sin jeansjacka och han sin vanliga fängelse-t-shirt. Och de får en liten liten bit av den jättestora tårtan.