11 maj 2011.
Jag, U2 och 105 063 andra i Latinamerikas största stadium! Ofattbart! Som att hänga med hela Sveriges fjärde största stad på en och samma gång, ungefär.
Fast jag kom på att jag inte gillar stora konserter. Det var ju synd. Där var man med sjukt mycket folk och hade laddat och nördat sig tillsammans med A i ett halvår. Det var liksom så välplanerat och Bono pratade en så pinsam fuskspanska. Och - är det så här det känns att vara med i en sekt?! Därnere fanns människor som betalat 4000 pesos för att galet dyrka fyra pyttesmå gubbar som spelade lite instrument och rörde sig självsäkert över scen och låtsasrymdskepp och broar och rök. Det är väl inget. Och vackra kvinnosilhuetter rörde sig i mysterious ways och tävlade om att vara miss Sarajevo på videosnurren, och den som fick komma upp på scenen från publiken var (såklart) en ung tjej bland ett gäng femtioåriga gubbar. Och mer än 100 000 höjer sina händer och säger att de vill att Aung San Suu Kyi ska få verka fritt i Burma.
Är jag en del av allt detta!?
Men. När 100 000 mobiltelefoner tänds i sista låten och hela stadion förvandlas till en stjärnhimmel ett stjärnhav av diamanter! utan dess like, och när de börjar spela Sunday Bloody Sunday och visar unga demonstranter på Irans gator, unga demonstranter med knutna nävar i luften, unga kvinnor med påtvingade hijaber, med sina gröna symboler för frihet, och med regimens blod på sina kroppar, då kan jag inte stå emot. (U2-sekten.) Jag vill att alla ska veta vad som händer och att det aldrig glöms så att det kan ske en förändring. Jag blir glad över att jag, U2 och 105 063 andra ser detta, även om det är på en rockkonsert i massornas tecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar