Te vi venir

Sakta men säkert vaggas man in i det nya och det som egentligen är gammalt. Man glömmer, man kommer ur. Man pratar om det som man börjar försöka minnas istället för att leva det.


Rotaryföredrag

Och sakta men säkert börjar uppmärksamheten läggas på nästa äventyr. Men jag tror, och hoppas!, att Mexiko alltid kommer följa med mig i allt jag gör, och att jag håller kvar all den nyfikenhet och glädje och äventyrslusta jag kände att jag verkligen gjorde till min i Mexiko. Och att Mexiko finns kvar i allt jag gör och tänker. Och fortfarande märker jag att vissa saker ändå är kvar.

Jag drömmer att det är jordbävning och vaknar av att marken skakar. ?! Nej, det är pålkranen som håller på att göra hål i berggrunden för att det ska byggas nya hus i kvarteret.

Jag försöker hitta en cd till bilresan och hittar den cd-skiva som A brände åt mig när vi läste Spanska B våren 2006 (smakprov här och här:) ). Där finns ju en massa mexikanska artister! Alejandro Fernández är ju alla mexikaner tokiga i och Sin Bandera som D var kompis med och vars låt Te vi venir jag spelade veckorna i ända när jag tog gitarrlektioner på universitetet. Och jag kommer ihåg att det var då jag första gången hörde cumbia som jag tyckte lät så oerhört skojigt att jag inte kunde hålla mig för skrattoch som sedan var regel snarare än undantag i de skumpiga bussarna i Cholula. På hög volym!

Och jag känner att jag verkligen ansträngt mig i Mexiko att prata inte bara med folk som jag tror att jag har något gemensamt med eller som verkar kommer från samma bakgrund eller samma sociala förhållanden, utan att jag aktivt försökt söka mig utanför dessa ramar som man vanligtvis faktiskt håller sig inom. Och när jag kommer tillbaka från Mexiko känns det som att jag pratar med alla, kan inte hålla mig emot att prata, glatt, högljutt, skämta, med alla, det spelar ingen roll vem. Och jag hoppas att jag håller denna ödmjukhet kvar! Den ödmjukhet man får genom att försöka förstå något man inte vet och se dig som jag inte känner som en människa, precis som jag! Och att ge bort något som kan vara så självklart som en tröja men som betyder så mycket för någon annan. Som skulle ha kunnat vara jag.

(Och n ä r kommer den där berömda kulturchocken!? Den kom inte i Mexiko och den kommer inte när jag kommer hem!)

Så: bloggen är officiellt inte slut, för Mexiko kommer aldrig ta slut. Men inläggen kommer bli färre och kanske en dag sluta helt. Och jag hoppas att den ändå kommer inspirera er som läser, och er som funderar på att åka till Mexiko (framför allt på utbyte!)

Abrazos fuertes till er och till mitt vackra Mexiko
Sonja