Att inte följa lagen lönar sig för det allra mesta. Det kan handla om hur lite skatt du vill betala, brott du inte vill ställas till svars för, land du vill bebo eller till och med äga, eller hur och var du vill bygga. Och det fungerar för att det tolereras.
Exempel: ofta händer det att grupper av människor "invaderar" land som de inte äger för att olagligen bosätta sig där. De bygger hus. De hittar arbete. De ordnar skolor. Och de börjar kräva saker av makthavarna. Som i utbyte mot röster (oftast PRI! Ska berätta mer om dessa jeppar senare...) börjar erbjuda lösningar och service som till exempel vatten, avlopp, gatubelysning, asfaltering, sportcenter etc etc. Undan för undan organiseras den oorganiserade tillvaron och blir till en vanlig stadsdel. Olagligheten blir en rättighet. Och den som trotsar lagen har helt plötsligt fått möjlighet, till skillnad från andra, att föra dialog med makten. Den organiserade olagligheten legitimeras och blir en del av systemet, en del av att vara medborgare.
I Mexiko 2011 är lagen är inte något man måste följa; lagen går att förhandla om eller förhandla bort. En tredjedel av befolkningen tycker att man bara borde följa lagen om den är rättvis. Och vem bestämmer det? Var och en!
Och med denna tolerans mot olagligheten följer straffrihet, osäkerhet och orättvisa. För vad är det som gäller egentligen? Och för vem? Och när medborgarna ständigt ifrågasätter och lägger in veto mot myndigheternas lagtillämpning förlorar staten all sin legitimitet och handlingskraft.
Sedan PRI förlorade presidentvalet år 2000 och Mexiko för första gången på 71 år fått uppleva ett politiskt maktskifte, har landet de flesta önskvärda institutionella mekanismer för att fungera demokratiskt. Det som fattas är (visserligen) politiker som har
och förtjänar medborgarnas förtroende, men i lika stor utsträckning medborgare som är beredda att ta sitt ansvar. För att få måste man också ge. Och i ett land där lagen är en saga och fantasi, kommer det inte heller att finnas en fungerande demokrati.