Mer södraste Mexiko

Chiapas. Indianer. Zapatister och en subcomandante Marcos som gått upp i rök och lämnat en organisation som splittrats upp utan styrning och mål. Byande och minibuss och skottlossning och bussrån i natten som vi hör när vi sover utomhus på terrassen på madrasser och hängmattor jag och mina bästa nyfunna mexikanska ambulansvänner. Det är både fascinerande och skrämmande att försöka förstå de ställen där människor sätter upp egna regeringar och tar extra skatt för turister, inte ställer om till sommartid, inte pratar spanska. Det är vackert och exotiskt med alla olika folkdräkter i de olika små byarna och man "måste verkligen skydda indianerna med minoritetsrättigheter" och det är "tråkigt att mormoner och Jehovas vittnen från USA missionerar i djungeln och omvänder de som har det som fattigast så att de förlorar sina traditioner och ritualer". Men hur mycket ska man egentligen bevara av gamla traditioner? Man inte låter kvinnor ha rösträtt i byangelägenheter. Man arrangerar fortfarande barnäktenskap.

Det har varit värsta fototillfällena. Men just därför har jag inte tagit några kort. Det har känts så fel. Och jag som ville visa alla folkdräkterna för mamma. Så därför snor jag lite exotifierande bilder från internet från några av de byar som jag besökte.... (och ja, det var så här det var)


Amatenango del Valle


Zinacantán



San Juan Chamula

På jakt i Juchitan del II

Dagen därpå frågar jag hotellreceptionisten om det finns något museum eller så som handlar om zapoteca-indianerna och matriarkatet. Hon säger att det inte finns. Och hon önskar mig lycka till. Men att jag kan försöka med kulturhuset. Yes! Jag går dit. I receptionen frågar jag och kvinnan och mannen som har hand om kulturhuset. De säger att det inte finns något matriarkat i Juchitan. De bedyrar att männen inte alls är så underkastade kvinnorna som alla säger, och att det är som på vilket annat ställe som helst. Visst, det är kvinnorna som säljer på marknaden, men ekonomin sköts efter samråd mellan båda makarna. Jag blir lite fundersam och undrar om machismon i Mexiko är så stark att man tycker att det är förudmjukande att tala om starka kvinnor.

I kulturhusets bibliotek hjälper en kvinna mig motvilligt (?) att leta fram material om ämnet. Vi hittar inte så mycket - tills en ung kille med stort lockigt svart hår kommer fram och undrar om vi kanske letar efter böckerna som han håller på att kolla i. Han sträcker fram en bok av Elena Poniatowska med fantastiskt bra foton av Graciela Iturbide och säger att jag måste läsa den, den är jättebra. Och interntionellt känd och uppskattad både i New York och andra ställen i världen.


Señora de las iguanas

Så jag börjar läsa och Poniatowska beskriver ett samhälle där kvinnorna dominerar, tar för sig och inte har några sexuella hämningar. Hon beskriver hur männen fiskar och skördar och lämnar över till kvinnorna som går till marknaden för att sälja. Men sen blir jag återigen fundersam. Hon beskriver vidare hur en kvinnas oskuld är hennes bevis på renhet, och hur brudgummen tar brudens oskuld med sitt finger (ahhhrghh, denna myt om mödomshinnan!!! jag blir galen) för att visa att bruden varit oskuld och inte behöver vanäras inför byn. Det här lät ju inte heller så jättematriarkaliskt. Vad hände med den där totalfria kvinnliga sexualiteten i början av berättelsen? Totalkontroll av "oskulden" och public display för att inte bli utstött är väl den ultimata motsatsen?

Vidare skriver hon att om en kvinna blir änka eller lämnar sin make kan hon jobba som ölservitris, vilket är ett "äventyrsfyllt arbete". Hon kan "sälja sin kärlek tillsammans med flaskan eller ge bort den trots att hon tar betalt för flaskan". Hon säger att ölförsäljerskan är en fri kvinna. Men är hon verkligen det när det bara finns kvinnliga ölförsäljerskor som säljer kärlek till köpande män? Och det verkar vara en utväg till försörjning när man inte längre har en make?

Jag börjar också tvivla på att det finns ett matriarkat hos zapoteca-indianerna i Juchitan. Och när jag läser antropologerna Howard Campbell och Susanne Greens artikel Historia de las representaciones de la mujer zapoteca del istmo de Tehuantepec har jag bestamt mig. De övertygar mig om det som jag känt tecken på ända sedan jag kom. Det är snarare en exotiserande myt om starka kvinnor som kolonisatörer, utländska antropologer, västerländska feminister, mexikanker från andra ställen i landet, och konstnärer som till exempel Frida Kahlo och Diego Rivera närt, men som glömmer och gömmer att även kvinnorna i Juchitans verklighet är mer patriarkatets än matriarkatets. Helt enkelt bara att tarvligt oförstående exotifierande av "den andra", beskriven från andras synvinkel, men aldrig från sin egen.

På jakt i Juchitan del I

Enligt alla är Mexiko machismons hemland. Därför blev jag flammade varm i bröstet när jag av flera olika personer, innan min långa resa söderut, fick veta att det fanns ett matriarkat i delstaten Oaxaca och närmare bestämt staden Juchitan. (Nu vet jag i och för sig inte om det är bättre med ett matriarkat än ett patriarkat - men:) Jag var tvungen att åka dit dit!!


Här!

Det sades att kvinnorna hade makten, tog hand om ekonomin och det som skedde utanför hemmet eftersom männen åkte ut för att fiska i tidig morgontimma, och att kvinnorna därför hade ensamrätt på att sälja varor på marknaden, och att de var storväxta (det där sista förstod jag aldrig riktigt var det kom ifrån eller vad det hade med saken att göra dock...)


Tre generationer matriarkat?!!

Sagt och gjort, jag lämnade Stilla Havs-livet för näs-liv (Juchitan ligger på det näs som är Mexikos smalaste del, 200 kilometer bred. Här passerar de illegala immigranterna på väg till möjligheternas land i norr, uppkrupna på taken på godstågen som går i den riktningen.) När jag kommer fram på kvällen och taxi-chauffören kört mig till ett av det billigaste hotellen (som inte var så jättebilligt och där de först gav mig ett rum man inte kunde låsa upp när man väl ställt in sina grejer, och sedan ett rum man inte kunde låsa överhuvudtaget) kastade jag mig ut i kvällen och torget där det var firande inför påskhelgen med förkolonialsk musik och traditionell dans. Och kvinnorna som dansade hade sjukt vackert broderade färgglada klänningar, och männen svarta byxor, vit skjorta och liten röd scarf knuten runt halsen. Dansen kändes dock inte så jättematriarkalisk, det var mycket inövat inspanande från killarnas sida och spelad blyghet och tillbakadragande från tjejernas. Jag sover en natt i rummet som inte går att låsa på hotellet där det "ändå aldrig händer något du behöver inte vara orolig" i aggressiv luftkonditionering.

Always Coca - Cola

San Juan Chamula ligger 2260 m.ö.h. Det är grönt och lummigt, åskgrå himmel. Kvinnorna har en styv, svart luddig kjol, en sjal runt midjan som håller upp kjolen, färgglad blus med banddekorationer och handbroderat ok i kontrasterande färg och långa flätor på ryggen. Nästan alla män har vit skjorta och vita byxor, en tjock stor luddig fårullsväst i svart eller vitt och sombrero.

Bypoliser i fårullsvästar och stora svarta batonger slänga över armarna tar betalt för att åka in i byn. Det är till byns egna regering, den som inte får några pengar av den mexikanska staten. I San Juan Chamula behövs inte heller några vanliga poliser. Här löses problem med byråd och tradition. Man har till och med ett eget fängelse där man kan få sitta av en dag om man varit otrogen, till exempel.


Hit når inte skillnaden på vinter- eller sommartid.

Det börjar blixtra och regnet förvandlas till stenhårda haglelkulor som smattrar ner och lämnar ont på överarmarna.






När vi kommer in i kyrkan är den fylld av varmt vita ljus. Kyrkan har inga gudstjänster, bara familjer som kommer in och tänder ljus för sina familjemedlemmar och ber, dricker posh (en alkohol) och tänder kådrökelse. Längst fram finns inte Jesus, utan ett lejon, en jaguar, en oxe och en örn. Nära utgången knäböjer några på en bädd av tallbarr, och ber, bakom rader av på kakelgolvet uppställda ljus - och en coca-cola-flaska i plast. I San Juan Chamula finns det coca-cola överallt. Man har det till exempel som offer när man ber - då man dricker den! Och om någon stulit kan denne dömas av byrådet att betala tillbaka i coca-cola.

Oaxaca

Autonomi, rättvisa, fred och värdighet

Varje gång jag är på torget i Oaxaca:

Mycket liv och rörelse.

Indiankvinnor säljer hantverk på trottarkanterna och delar ut flygblad.

Manifestationer mittemot statshuset mot förra delstatsguvernören Ulises Ruiz' (PRI) mandatperiod med politiska mord och försvinnanden.

Triqui-indianerna i kommunen San Juan Copala vill inte underkasta sig Oaxacas ledning utan försöker styra med egna, autonoma myndigheter.

Bokkedjan Gandhi försöker övertyga Mexiko att köpa böcker:

Föredrar du på allvar den verkliga världen?


Att läsa förflyttar dig. Bokstavligen.

I Mexiko hoppade 700 000 barn av låg-, mellan- och högstadiet år 2009 för att hjälpa sin familj som befinner sig i extrem fattigdom. Jag tror att det är dem jag ser sälja tuggummin i små färgglada korgar i Taxco, tvättsvampar på torget i Cholula eller vakta parkeringarna utanför vissa studentbarer intill universitetet, två gator från mitt hem.

Mexiko ligger långt efter i sina försök att alfabetisera sin befolkning. Landet spenderar varje år 23.4% av sina offentliga medel på utbildning. Detta är nästan dubbelt så mycket som de andra OECD-länderna spenderar i medelvärde varje år. Ändå ligger Mexiko på sista plats av dessa länder vad gäller läs- och skrivkunskaper.

33 miljoner mexikaner saknar kunskap att läsa, skriva eller göra grundläggande matematiska beräkningar. 6 miljoner är analfabeter.


Att läsa tjänar ingenting till: 114 miljoner mexikaner kan inte ha fel.

Var dag

Det är inte så jättejättemycket kvar av vardagslivet i Cholula. Om en vecka är det påsklov då det förhoppningsvis bär söderut med lite strand och massa djungel. Sen är det två veckor kvar av skolan och då vill jag åka till en liten arkeologisk by och kanske plocka kokosnötter på en farm. Och när de där två veckorna och alla slutprov och inlämningar är klara, ja då blir det politiksemester på Kuba. Och sen kommer jag hem. Jag vill inte lämna Mexiko än, inte sån fort, jag är inte redo. Och ja, det har varit ungefär som att ha semester i åtta månader med alla otroliga resor som vi gjort, fixat, planerat eller bara spontanåkt på. Så jag försöker njuta av allt, även vardagen som, även om den varit nästintill icke-existerande, också snart är slut. Här är början på en (o)vanlig var dag.

Köln

Musik.

Paris

Rock my world!

Jag har tydligen upplevt mina första två jordbävningsskalv. Jag stod och diskade morgongrötkastrullen och hörde ett konstigt larm. C rusade vilt nyvaket skärrat ut från sitt rum. Vi tre andra frågade förvånat vad som hänt. Jag kände alltså absolut ingenting.