Eres

Jag öppnar porten och går ut. Det är varmt än, men inte hett, och det är skönt att känna vinden i det blöta håret från duschen utan varmvatten. Där är kyrkan där klockvaktarna brukar gå upp i tornet och supa. Där är en bil som tutar på en annan att köra fortare över vägguppet, där är en kvinna som cyklar i motsatt riktning med en sån där liten rosa plastkorg som alla har på styret.

Jag känner mig bakfull, eller nåt. Jag ser att en man står vid ett vaxduksinklätt bord och pressar apelsinjuice i en urdiskad yoghurtburk. Kvinnan bredvid steker ovala tortillas på en varm platta och doften sprider sig och juicen pressas starkt orange skvättande. Inne vid ett annat bord sitter två män med färgfläckar på byxorna och äter.

Snart kommer jag gå vidare gatan fram och se hur saker och ting förändras, att de nu säljer pulque på hörnet, att det dykt upp en ny väggmålning på det där huset, och någon åker förbi i en bil och visslar och jag vänder mig såklart inte om men det är A och jag blir jätteglad av att se honom för det är så konstigt att det bara är dagar kvar.

Men först kommer jag stå och vänta medan apelsinerna pressas och radion spelar Café Tacuba som sjunger

Eres,
lo que mas quiero en este mundo eso eres,
mi pensamiento mas profundo también eres,
tan solo dime lo que es
que aquí me tienes