Det är som att jag efter tretton dagar på Kuba omedvetet och medvetet tvingar mig att påminna mig om att det inte borde vara, att det inte är, någon skillnad. Vi är på flygplatsn och ska snart gå på flygplanet som ska ta oss tillbaka till Mexiko, och jag har precis varit inne och vänt på herrtoaletten.
Det sägs att Mexiko är machismons hemland. Det är fel. Det är Kuba.
Kuba som jag älskar, men samtidigt hatar, för just det här. För att det inte går att gå utanför porten utan att män försöker klä av dig med sina blickar, viskningar, visslingar, rop, närmanden ensam eller närmanden i grupp. Det som i Mexiko viskas som att det nästan är skämmigt för den som yttrar det i det ögonblick du går förbi på gatan, är på Kuba stolta högljudda yttranden av något som uppfattas som manlighet, utan respekt och utan skam.
Män som drar i din arm och fortsätter fast de känner hur du stretar emot.
Män som runkar i stolen bredvid dig i biosalongsmörkret och får dig att gå därifrån efter halva filmen.
Män som försöker kyssa dig fast du mycket klart och tydligt sagt och visat att du absolut inte vill.
Män som ser till att du inte ges tillfälle att bjuda upp någon annan till dans under hela kvällen.
Män som inte tycker att kvinnor ska spela nationalsporten baseball för att det gör dem muskulösa och att det inte passar sig.
Män som tycker att världen bör bäras upp av män och dekoreras av kvinnor.
Om det är till någon tröst är det iallafall ärligare på Kuba än i Mexiko. Här finns inte någon underlig gentlemannamässighet som i Mexikos över- och medelklass som behandlar kvinnor som att de inte skulle vara kapabla till att öppna ett fönster eller en bildörr.
Eller så visar det bara att jämställdheten på Kuba har väldigt långt kvar. Att det att tvingas utstå sexuella trakasserier i praktiskt taget varje offentligt rum visar på att det krävs radikala attitydförändringar innan landet närmar sig något som kan kallas jämställdhet och kvinnor kan känna trygghet och respekt.
Reggaetonmusikens hårda trummor tränger igenom allt, den är överallt (bilen, hemmet, flygplatsen, gatan) och alltid (morgon, middag, kväll, natt) och det är omöjligt att fly från de kvinnoförnedrande sångtexterna. Det är som att leva i en krigszon. Jag tänker på den där gången jag konfronterade mannen på min gata i Cholula och frågade exakt vad han viskat, och han blev helt ställd och visste inte vad han skulle säga. Den gången funkade det, fast alla mexikanska kompisar sagt att jag inte skulle låtsas som om jag brydde mig trots att det jämt gjorde mig förbannad. Och jag funderar på om man ändå inte ska göra som Maggie Hadleigh-West och filma alla som fäller till synes obetydliga, men i själva verket hämmande, kvinnoförnedrande och objektifierande kommentarer på gatan. För de vet att det inte är OK. Och att det inte är något som kvinnor i något land ska behöva stå ut med, bara för att de/vi råkar vara kvinnor.
